(en kvinna snarkar. snarkningarna är oregelbundna och det låter som att hon ska kvävas)
(en nordman-låt börjar spela i bakgrunden)
(en yxa klyver ett vedträ)
P: (sträcker på sig. detta låter inte så mycket) NNNNNNNNNGFH
P: Åh vilken fröjdefull natt det har varit. Jag är alldeles utsövd och underbar!
KÖREN: Hon är underbar, underbar, hon är alldeles utsövd och underbar
P: Men jag är trött på Nordman, han är ingen man. En man är en man men han är ingen man.
KÖREN: Nordman, nordman, han är ingen man
P: I stället vill jag bli väckt, av min man, min lille lille man. Poca-Pontus heter han, och han är en särledes klyftig man.
KÖREN: Klyftig, klyftig, en särskilt klyftig man.
P: På honom vill jag imponera, men jag ska inte modellera lera. I stället ska jag spela på flöjt, så att han suckar nöjt.
KÖREN: Nöjt med flöjt, nöjt med flöjt, Poca-Pontus är nöjt med flöjt.
P: I dag är ingen vanlig dag, för i dag är det min flöjtköpardag!
KÖREN: Flöjt, flöjt, flöjt, flöjtköpardag
P: Nu ska jag gå ut till pållen Peter Päron, min pittoreska pitt-HÄST
Kören: pitt, pitt, brad pitt
(dörr öppnas)
(en boll studsar)
(dörr stängs)
Pocahontas sköter om sin häst och gör morgontoalett med den
(en gnisslande dörr öppnas)
HÄST: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
P: Hej min häst, hej min häst, min kära lilla häst
KÖREN: Häst, häst, kära lilla häst
P: Nu ska du få kissa, kära lilla häst
KÖREN: Häst, häst, kära lilla häst
P: Nu tar jag tag om pitten häst, pitten pitten häst
KÖREN: Pitt häst, pitt häst, pitten pitten häst
(ett skvalande ljud hörs)
P: (suckar)
HÄSTEN: (helt utan inlevelse) Gnägg
(fotsteg hörs)
(den gnisslande dörren öppnas och stängs)
Pocahontas åker till musikaffären
(Trumslag i otakt hörs. Någon plinkar på en ostämd gitarr. En dörr knarrar.)
P: “ÅH HEJ JAG HETER POCAHONTAS JAG SKA KÖPA MUSIK NU”
Mannen bakom disken: “hehe, du kan inte köpa musik stumpan”
P: “åh min musikaliska musik jag kan sjunga”
Mannen bakom disken: “haha håll käften”
P: “nej, lalalala jag sjunger så vackert”
Mannen bakom disken: (muttrar) “nä nu får du köpa nånting eller gå ut”
P: (kvittrar en melodi) “jag köper nånting en sång kanske”
Mannen bakom disken: (skriker) “jag säljer bara instrument”
P: (viskar) “har du en instrument?”
Mannen bakom disken: (slickar sig nervöst om läpparna, man hör ett SLURP-ljud) “du kan få prova en flöjt, passar din fula nuna perfekt”
P: (stammar) “j-j-j-j a–a–a j-aag har vacker röst”
Mannen bakom disken: (utdraget, med tonartshöjning mitt i ordet) “neeeeee(BYT)eeeeeeej”
P: (slår sig själv i ansiktet med öppen hand, PANG) “okej jag vill prova en flöjt instrument”
Mannen bakom disken: (en boll börjar studsa i bakgrunden) “här får du”
P: (spelar några toner på sommaren är kort. ostämt. bollen studsar nu i vansinnigt tempo någonstans till höger i ljudbilden) “tutitut suga suga flöjt”
Mannen bakom disken: (ryter) “du spelar ju som satan själv”
P: (stammar) “t-t–ttttttack vem är sture?”
Mannen bakom disken: (slipar en kniv) “du har inte hört talas om det här men satan är den gubben som bor i helvetet och spelar flöjt”
P: “jaha tack för komplimangen du har fint hår får jag slicka på det?”
Mannen bakom disken: (trumsolo i bakgrunden) “nej du får köpa flöjten nu”
P: (bollen har nu bytts ut mot en pingisboll som studsar runt i en plåtburk. totalt oväsen. P får skrika för att göra sig hörd. hennes röst spricker) “vad betyder köpa?”
Mannen bakom disken: “släng upp (MÅLBROTTSPIP) några pengar på disken och håll käften”
P: “jag sjunger lite istället vad har man pengar till lalalalala” <- kanon här på slutet. hon sjunger lallala och mannen sjunger LALALAL och ett barn i bakgrunden sjunger LALALA
Mannen bakom disken: “håll käften”
P: “nej lalala” (alla i kanon)
Berättarrösten (grov brytning på minst två dialekter): “Slutet gott allting gott pocahontas visade sig inte i den stadsdelen igen”
Pocahontas och barnet i kanon: lalalala
(dörr som slår igen)
(en brödrost poppar upp bröd)
John Klasson var en högst ordinär man i sina bästa år. Han bodde i Bromma tillsammans med sin fru och deras två barn. De hade en högt älskad hund. John hade länge funderat på att göra något konstruktivt av tillvaron, som att renovera huset eller köpa en ny bil. På detta tänkte han ofta när han diskade.
Plötsligt hostade hunden. John tappade diskborsten och hakan i diskvattnet av blotta förskräckelsen. Det skvätte på hans klädsamma övervikt. Magen var hans stolthet, men han var fet på andra ställen också: armarna, benen, munnen och inte minst hans nyligen tappade haka.
Ingen visste varför hunden hostade.
Johns fru började i panik slå sönder större delen av vardagsrummet. Platt-TV:n åkte i väggen. Soffbordet Lack och bokhyllan Billy blev till träflis. Sonen Thimmie kom inspringande från ett angränsande rum med en Xbox-kontroll i näven. Han kastade den i huvudet på sin mor. Panik förelåg. Dottern Ylwa, som hittills legat gömd under soffan tittade fram. “Hunden kanske är förkyld”, viskade hon och som reaktion på detta slängde John omedelbart in hunden i XC90:n och åkte mot Bromma Djurklinik.
Väl framme hos veterinären hittade John förra månadens upplaga av Hemmets Journal. I lyckoruset glömde han varför han var där. Hunden var nästan död. Den hostade igen och John kom till sans. Paniken som tidigare hade sjunkit ner i hans undermedvetna bubblade återigen upp till ytan. Han sprang med gångsteg till receptionen och skrek: “VAR ÄR MIN HUND?!”. Receptionisten insåg hans förvirring och skrattade gott. “Hahahaha, din hund är ju där borta och håller på att dö. Vi ska hjälpa den”. Tio minuter senare var hunden avlivad. John åkte hem.
Så kom det sig att ingen hund hostade, allt var som det skulle. Familjen åt tacos till middag. Det var ju fredag. Alla tittade på när Thimmie dödade sista bossen i Halo 3. De tänkte lite på Glevetti Don Flamingo III när bossen vräkte ur sig sitt dödsvrål och sedan återgick de till apatin framför Bolibompa.
Eva-Lena Olofsson. Hon hade alltid hatat sitt dubbelnamn, sitt jävla dubbelnamn och sina jävla föräldrar som gav det till henne. De hette Petra och Niclas och detta var väl deras lilla hämnd på mänskligheten. Hon förstod inte den typen av demonstrativa tilltag som gick ut över barnen. Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Ett dubbelnamn.
Hennes cykel var vit med rostfläckar både här och var; hon hade köpt den på loppis. Hon köpte det mesta på loppis. Våldsamma tankar om konsumtion och kapitalismens inverkan på samhället trängdes ofta i hennes huvud och varje gång det hände gav hon sig ut på en planlös cykeltur. För att möta människor: spä ut sin ensamhet; ändock tjock som sirap. Just nu befann hon sig i ett villaområde inte helt olikt det hon själv bott i som barn.
Ironiskt nog var det fullt av överklassvillor, flådiga bilar och söta små hundar i burar av teak. Bilvägen var kantad med lummiga träd och prydd med blomlådor. Kör sakta, lekande barn. Kör sakta, vita barn ur övre medelklass.
Det fick duga ändå. Det var ändå sällskapet hon sökte. Passivt umgänge, på avstånd. Det stilla betraktande som hon behärskade till fullo. Relationer utan krav. Fantasier med en lagom dos verklighet. Hon svepte med blicken över en näpen trädgård till en gul 1800-talsvilla. Trädgården var tom.
En tanke slog henne – hade hon sett en enda människa sen hon lämnade sitt urbana underklassområde i utkanten av staden? Hade hon hört ett ljud som tydde på liv?
Dessa typer av dissociationer hade blivit allt vanligare sedan Stefan lämnade henne. Han var bög.
Bilen accelererar. 100 kilometer i timmen. 110. 120. Världen flyger förbi utanför som ett suddigt töcken.
Där sitter han, sliten och full som ett jävla as. En halvliter vodka och kvällen tappade sin mening innan den ens började. 130. 140. Världen slutar flyga förbi och börjar rotera.
”Har du sett så bedrövligt isen ligger på vattnet?”, sa Lena och blev lite varm under kjolen. Hon hade inte kittlat sig där nere på länge, men nu var det dags. Bernst hade värmt upp såsen i flera dagar och den var nu ljummen som vilken sås som helst. Ljummen som Lenas spänstiga valkbeprydda kropp. Oj!
Han slog sig på knät och skrattade åt något löjligt. Vem? Han hade en identitet en gång i tiden, men numera visste han inte vem han var. Det brann tända ljus i lägenheten. De fladdrade, likt hans tankar.
Han tog en klunk vin till. Världens bästa platta snurrade i vardagsrummet och han försökte njuta av ögonblicket, men det var något som var fel. Han ville vara någon annan stans. Det hände ganska ofta att han satt i sin bekväma soffa tillsammans med några goda vänner men det var någonting som liksom skavde lite. Något som inte passade in.
Hla sa nånting. Han hörde inte vad det var, men alla tystnade plötsligt, så han sneglade åt hennes håll. Hon tittade honom rakt i ögonen med en frågande blick. Han besvarade den undrande i flera sekunder; han förstod inte vad hon pratade om. Hon drog: långsamt av sig sin sjal.
Han gav ett besvärat ögonkast till de övriga i rummet och de skruvade på sig. De förstod nog innerst inne att han egentligen inte ville ha dem där. De viskade lite med varandra och reste sig sedan upp och gick.
Han var nu ensam med vad som borde vara hans drömmars kvinna. Hla var som en ännu inte utslagen blomma. Hon var lång och så vacker att vilken man som helst inte hade tvekat en sekund på att byta plats med Stefan i det här ögonblicket. Stefan var bög.
”Men ska inte du också ta av dig din sjal?”, frågade Hla.
Aleksi hade varit Pavels vän så länge han kunde minnas. Han såg upp till honom och litade nästan blint på honom. De brukade springa runt i gränder i ett gammalt industriområde och leta efter saker att leka med, och Pavel kunde inte minnas en enda dag i Aleksis sällskap som hade varit tråkig. Denna kalla februaridag skulle inte bli något undantag.
”Pav, kom hit! Kolla vad jag hittade!”, ropade Aleksi. Det hördes på honom att han hade hittat något speciellt. ”Skynda!”, fortsatte han, medan Pavel redan var på väg så fort han kunde. Han halkade till på en isfläck och slog i knät, men det var ingenting han brydde sig om. Han hade nämligen haft en känsla hela dagen att det skulle hända något speciellt, och Aleksi brukade inte hetsa honom så mycket om det inte var just något speciellt.
Väl framme vid Aleksi pustade han ut ett tag och gnuggade sig lite på knät. Han skulle nog få ett blåmärke, inte mer än så. ”Men kolla då”, sa Aleksi och pekade mot en stor järndörr. Pavel förstod inte riktigt vad det var som var så speciellt med just den dörren. Det fanns såna dörrar på var och varannat hus i de här kvarteren. Han vände sig mot Aleksi för att fråga, men hejdade sig när Aleksi gav honom en menande blick och tittade mot dörren igen. Han ville att Pavel själv skulle förstå vad det var som var så speciellt. Pavel vände blicken mot dörren igen och såg snart vad det var som Aleksi hade velat visa. Det var en liten springa mellan dörren och dörrkarmen. Dörren var öppen.