Dmitri vaknade med ett ryck. Han hade drömt om ubåten igen. På senaste tiden hade det hänt flera gånger: han levde sig in i fantasierna om sitt gamla, innehållsrika liv med sådan inlevelse att han vaknade med rusande hjärta och lungor som tycktes ha krympt till en vattenballongs storlek. Han kunde inte andas.
Han rullade ur sängen och landade på golvet med en dov duns. Så här dags hade han ingen motorik att tala om – det tog timtals att värma upp hans krigsskadade leder, axlar som under tjugofem år komprimerats av de trånga utrymmen han vistats i, två hundra meter under Stilla havets yta; knän som knastrade och protesterade efter över nio hundra nätter i en delad koj med kamrat Sergei – det var så trångt att han enbart kunde sträcka ut ett ben i taget. Han valde i regel sitt vänsterben.
Från sin position på golvet stirrade han upp i sitt illa målade tak. En färgflaga landade rakt i ögat på honom och han skrek rakt ut av sorg, smärta, ensamhet och frustration.
Ut. Han måste ut.
~
Så fort han kom ut ur dörren till det gråsmutsiga tiovåningarshus han bodde i, på Ulitsa butlerova i Moskva, insåg han det dåraktiga i att försöka dämpa sin förlamande ångest med en promenad i friska luften. Smogen sögs in i hans lungor och tycktes stanna där; för varje andetag byggde han på lagret av tjära, brända ekfat och avgaser från de Lador utan katalysator som passerade på gatan, svängandes i sick-sack och konstant tutande. Han drog en djup suck och i den efterföljande inandningen drabbades han av en hostattack så häftig att han var tvungen att sätta sig ner på trottoarkanten.
En kvinna passerade, medelålders, beigebrun rock ned till knäna, permanentat hår, stora, runda örhängen som inte blixtrade över huvud taget i det patetiska försök till ljus som strilade ner från den mörka Moskvahimlen. Hon slängde en blick på honom.
– Flytta på dig. Du stör min gångväg.
– Jag kan inte andas. Dmitri torkade bort en sträng av grönbrunt slem som hängde från hans underläpp. Jag var officer i flottan och…
– Håll käften! Jag bryr mig inte om fler historier om ryska vita män som det är synd om efter att de tjänat sitt land och dragit in miljontals rubel som de lagt på prostituerade och sprit. Jag hade fyra män; alla lämnade de mig i en alkoholiserad dimma. Flytta på dig sa jag!
Dmitri Egorov var en vänlig själ. I hela sitt liv hade han försökt behaga andra. Att han över huvud taget hamnade i flottan från första början var också ett resultat av hans timida personlighet; han hade alltid försökt vara sin far till lags. När fadern på sin dödsbädd förklarade att den enda kärlek han någonsin haft var Sovjetunionen, att han älskade landet långt mer än sin familj, fick Dmitri den slutgiltiga bekräftelsen på det han haft gnagande inom sig under hela sin uppväxt. Det var ingen som såg honom. Han fanns inte. Dmitri tog värvning för att följa sin fars sista vilja. Han skulle tjäna sitt land.
Trots att syrebristen nu var så påtaglig att han endast kunde öppna sina ögonlock halvvägs för att titta på damen, försökte han ändå resa sig upp. Han tog spjärn med en hand i marken och greppade kring en lyktstolpe med den andra handen. Det enda som hände när han försökte dra sig upp var att han ramlade ner i halvliggande ställning. Han kunde inte röra sig.
Det sista han kom ihåg var ljudet av ett signalhorn och skrikande däck.
~
En stark lampa bländade honom när han slog upp sina ögonlock. De rörde sig friktionsfritt och för första gången på flera år kände han inte längre någon smärta. Den varma känsla som fortplantade sig från hans fötter upp i resten av kroppen hade snarare ett inslag av eufori; en smittande glädje som han svagt mindes från den tidpunkt då han föddes. När han slet blicken från det bländande ljuset och tittade ner på sin arm såg han förklaringen. En morfinpump.
“När man äntligen är lycklig så är man hög som ett hus”, tänkte Dmitri och lyckades trots sin berusning uppbåda en avsevärd mängd bitterhet. Han var trött på sitt land. Han började svära högt för sig själv. “Jag har tjänat Sovjet sedan jag var tonåring och det enda jag får tillbaka är ett krossat underben och en morfindimma”.
Det stod klart att något måste göras. Men vad? Dmitri Egorov insåg att det grundläggande problemet, källan till hans ångest, det enda återkommande elementet i hans livs långa rad av misslyckanden, var landet han levde i. Unionen. Avgaserna. Ubåtarna. Och Michail Gorbatjov med det där jävla födelsemärket som signalerade att han var något! Att han var förmer! Att han minsann skulle tjäna fyra hundra gånger mer i timmen än vad Dmitri Egorov och hans officerskollegor gjorde på ett år.
Drabbad av denna klarsyn och stärkt av sitt morfinrus välte han ned från sängen till en rullstol. Just vältande rörelser var han väl övad i efter alla morgnar med stela knän och armbågsleder som kroknade likt de avbrutna grenar han kastade till hunden hemma hos farfar på den tiden då Sovjet inte fanns med som hans livs största rival. Han rullade in i en hiss som var mycket bred och mycket djup. Kanske var den avsedd för sängar och inte krymplingar i rullstolar, tänkte han.
När han kom ner på gatan stannade han en taxi och bad om att få bli körd till flygplatsen.
Fabriken hade stått stilla i många år nu. Dammet låg tjockt över de maskiner som inte hade gått att ta vara på. Två ynglingar tänkte bryta sig in för att se sig omkring, men entrédörren stod på vid gavel, så den första delen i deras upptåg var redan avklarad.
Det blev mörkare och mörkare ju längre in de gick och de började leta efter någonting som kunde ersätta deras forne vän dagsljuset. En säkring hade, liksom ynglingarna, gått, så lampknapparna var inte roligare än det klickljud som föddes varje gång man växlade läge. De hittade elcentralen i rummet närmast entrén och slog igång allting från maskinrum till kök. En lampa tändes och de fortsatte sin rekognoscering.
Maskinhallen var fortfarande stilla. Golvet var mer slitet på vissa ställen än andra, främst vid toalettdörren. Det låg lådor med allehanda skrot i ena hörnet och den ena ynglingen betraktade detta utan något egentligt intresse. Den andra rotade runt, men anslöt sig snart till det sunda ointresset. Istället började de trycka på knappar och dra i spakar i hopp om att någonting skulle hända, men det enda som maskineriet tillförde var ett långdraget antiklimax.
Den ena vaskern hette Max. Den andres namn spelar mindre roll, för han skulle ändå dö snart, men han hette Robin.
De satt på golvet och kände sig tomma. Ett av de lysrör som fortfarande var någorlunda vid liv blinkade till. Ingenting annat hände. De började överväga att ge upp och gå hem, men Max tyckte att de borde få någon lön för mödan, eller åtminstone lämna något slags tecken på att de faktiskt varit där. Han började rota runt bland skrotet igen. Resultatet var att han blev oljig om händerna.
De hjälptes åt att tvätta hans händer med en trasa dränkt i lösningsmedel. Precis som vilka andra ungar som helst kom de på idén att hälla ut vätskan över maskineriet och tända på den, men ingen av dem rökte. Planen blev kortlivad och fick således en till likhet med Robin. De hörde ett ljud utifrån och gömde sig under ett bord. Där under satt de ett tag tills de insåg att deras rädsla inte grundade sig i något egentligt och fick komplex för sin feghet. Innan de lämnade sitt gömställe passade Max på att slå i huvudet i bordet.
Frustrationen över att ingenting hände började växa i pojkarna och de letade frenetiskt i alla skåp och lådor. Denna exercis bar ingen frukt. De gick hemåt.
(en kvinna snarkar. snarkningarna är oregelbundna och det låter som att hon ska kvävas)
(en nordman-låt börjar spela i bakgrunden)
(en yxa klyver ett vedträ)
P: (sträcker på sig. detta låter inte så mycket) NNNNNNNNNGFH
P: Åh vilken fröjdefull natt det har varit. Jag är alldeles utsövd och underbar!
KÖREN: Hon är underbar, underbar, hon är alldeles utsövd och underbar
P: Men jag är trött på Nordman, han är ingen man. En man är en man men han är ingen man.
KÖREN: Nordman, nordman, han är ingen man
P: I stället vill jag bli väckt, av min man, min lille lille man. Poca-Pontus heter han, och han är en särledes klyftig man.
KÖREN: Klyftig, klyftig, en särskilt klyftig man.
P: På honom vill jag imponera, men jag ska inte modellera lera. I stället ska jag spela på flöjt, så att han suckar nöjt.
KÖREN: Nöjt med flöjt, nöjt med flöjt, Poca-Pontus är nöjt med flöjt.
P: I dag är ingen vanlig dag, för i dag är det min flöjtköpardag!
KÖREN: Flöjt, flöjt, flöjt, flöjtköpardag
P: Nu ska jag gå ut till pållen Peter Päron, min pittoreska pitt-HÄST
Kören: pitt, pitt, brad pitt
(dörr öppnas)
(en boll studsar)
(dörr stängs)
Pocahontas sköter om sin häst och gör morgontoalett med den
(en gnisslande dörr öppnas)
HÄST: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
P: Hej min häst, hej min häst, min kära lilla häst
KÖREN: Häst, häst, kära lilla häst
P: Nu ska du få kissa, kära lilla häst
KÖREN: Häst, häst, kära lilla häst
P: Nu tar jag tag om pitten häst, pitten pitten häst
KÖREN: Pitt häst, pitt häst, pitten pitten häst
(ett skvalande ljud hörs)
P: (suckar)
HÄSTEN: (helt utan inlevelse) Gnägg
(fotsteg hörs)
(den gnisslande dörren öppnas och stängs)
Pocahontas åker till musikaffären
(Trumslag i otakt hörs. Någon plinkar på en ostämd gitarr. En dörr knarrar.)
P: “ÅH HEJ JAG HETER POCAHONTAS JAG SKA KÖPA MUSIK NU”
Mannen bakom disken: “hehe, du kan inte köpa musik stumpan”
P: “åh min musikaliska musik jag kan sjunga”
Mannen bakom disken: “haha håll käften”
P: “nej, lalalala jag sjunger så vackert”
Mannen bakom disken: (muttrar) “nä nu får du köpa nånting eller gå ut”
P: (kvittrar en melodi) “jag köper nånting en sång kanske”
Mannen bakom disken: (skriker) “jag säljer bara instrument”
P: (viskar) “har du en instrument?”
Mannen bakom disken: (slickar sig nervöst om läpparna, man hör ett SLURP-ljud) “du kan få prova en flöjt, passar din fula nuna perfekt”
P: (stammar) “j-j-j-j a–a–a j-aag har vacker röst”
Mannen bakom disken: (utdraget, med tonartshöjning mitt i ordet) “neeeeee(BYT)eeeeeeej”
P: (slår sig själv i ansiktet med öppen hand, PANG) “okej jag vill prova en flöjt instrument”
Mannen bakom disken: (en boll börjar studsa i bakgrunden) “här får du”
P: (spelar några toner på sommaren är kort. ostämt. bollen studsar nu i vansinnigt tempo någonstans till höger i ljudbilden) “tutitut suga suga flöjt”
Mannen bakom disken: (ryter) “du spelar ju som satan själv”
P: (stammar) “t-t–ttttttack vem är sture?”
Mannen bakom disken: (slipar en kniv) “du har inte hört talas om det här men satan är den gubben som bor i helvetet och spelar flöjt”
P: “jaha tack för komplimangen du har fint hår får jag slicka på det?”
Mannen bakom disken: (trumsolo i bakgrunden) “nej du får köpa flöjten nu”
P: (bollen har nu bytts ut mot en pingisboll som studsar runt i en plåtburk. totalt oväsen. P får skrika för att göra sig hörd. hennes röst spricker) “vad betyder köpa?”
Mannen bakom disken: “släng upp (MÅLBROTTSPIP) några pengar på disken och håll käften”
P: “jag sjunger lite istället vad har man pengar till lalalalala” <- kanon här på slutet. hon sjunger lallala och mannen sjunger LALALAL och ett barn i bakgrunden sjunger LALALA
Mannen bakom disken: “håll käften”
P: “nej lalala” (alla i kanon)
Berättarrösten (grov brytning på minst två dialekter): “Slutet gott allting gott pocahontas visade sig inte i den stadsdelen igen”
Pocahontas och barnet i kanon: lalalala
(dörr som slår igen)
(en brödrost poppar upp bröd)
John Klasson var en högst ordinär man i sina bästa år. Han bodde i Bromma tillsammans med sin fru och deras två barn. De hade en högt älskad hund. John hade länge funderat på att göra något konstruktivt av tillvaron, som att renovera huset eller köpa en ny bil. På detta tänkte han ofta när han diskade.
Plötsligt hostade hunden. John tappade diskborsten och hakan i diskvattnet av blotta förskräckelsen. Det skvätte på hans klädsamma övervikt. Magen var hans stolthet, men han var fet på andra ställen också: armarna, benen, munnen och inte minst hans nyligen tappade haka.
Ingen visste varför hunden hostade.
Johns fru började i panik slå sönder större delen av vardagsrummet. Platt-TV:n åkte i väggen. Soffbordet Lack och bokhyllan Billy blev till träflis. Sonen Thimmie kom inspringande från ett angränsande rum med en Xbox-kontroll i näven. Han kastade den i huvudet på sin mor. Panik förelåg. Dottern Ylwa, som hittills legat gömd under soffan tittade fram. “Hunden kanske är förkyld”, viskade hon och som reaktion på detta slängde John omedelbart in hunden i XC90:n och åkte mot Bromma Djurklinik.
Väl framme hos veterinären hittade John förra månadens upplaga av Hemmets Journal. I lyckoruset glömde han varför han var där. Hunden var nästan död. Den hostade igen och John kom till sans. Paniken som tidigare hade sjunkit ner i hans undermedvetna bubblade återigen upp till ytan. Han sprang med gångsteg till receptionen och skrek: “VAR ÄR MIN HUND?!”. Receptionisten insåg hans förvirring och skrattade gott. “Hahahaha, din hund är ju där borta och håller på att dö. Vi ska hjälpa den”. Tio minuter senare var hunden avlivad. John åkte hem.
Så kom det sig att ingen hund hostade, allt var som det skulle. Familjen åt tacos till middag. Det var ju fredag. Alla tittade på när Thimmie dödade sista bossen i Halo 3. De tänkte lite på Glevetti Don Flamingo III när bossen vräkte ur sig sitt dödsvrål och sedan återgick de till apatin framför Bolibompa.
Eva-Lena Olofsson. Hon hade alltid hatat sitt dubbelnamn, sitt jävla dubbelnamn och sina jävla föräldrar som gav det till henne. De hette Petra och Niclas och detta var väl deras lilla hämnd på mänskligheten. Hon förstod inte den typen av demonstrativa tilltag som gick ut över barnen. Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Ett dubbelnamn.
Hennes cykel var vit med rostfläckar både här och var; hon hade köpt den på loppis. Hon köpte det mesta på loppis. Våldsamma tankar om konsumtion och kapitalismens inverkan på samhället trängdes ofta i hennes huvud och varje gång det hände gav hon sig ut på en planlös cykeltur. För att möta människor: spä ut sin ensamhet; ändock tjock som sirap. Just nu befann hon sig i ett villaområde inte helt olikt det hon själv bott i som barn.
Ironiskt nog var det fullt av överklassvillor, flådiga bilar och söta små hundar i burar av teak. Bilvägen var kantad med lummiga träd och prydd med blomlådor. Kör sakta, lekande barn. Kör sakta, vita barn ur övre medelklass.
Det fick duga ändå. Det var ändå sällskapet hon sökte. Passivt umgänge, på avstånd. Det stilla betraktande som hon behärskade till fullo. Relationer utan krav. Fantasier med en lagom dos verklighet. Hon svepte med blicken över en näpen trädgård till en gul 1800-talsvilla. Trädgården var tom.
En tanke slog henne – hade hon sett en enda människa sen hon lämnade sitt urbana underklassområde i utkanten av staden? Hade hon hört ett ljud som tydde på liv?
Dessa typer av dissociationer hade blivit allt vanligare sedan Stefan lämnade henne. Han var bög.
Bilen accelererar. 100 kilometer i timmen. 110. 120. Världen flyger förbi utanför som ett suddigt töcken.
Där sitter han, sliten och full som ett jävla as. En halvliter vodka och kvällen tappade sin mening innan den ens började. 130. 140. Världen slutar flyga förbi och börjar rotera.
”Har du sett så bedrövligt isen ligger på vattnet?”, sa Lena och blev lite varm under kjolen. Hon hade inte kittlat sig där nere på länge, men nu var det dags. Bernst hade värmt upp såsen i flera dagar och den var nu ljummen som vilken sås som helst. Ljummen som Lenas spänstiga valkbeprydda kropp. Oj!
Han slog sig på knät och skrattade åt något löjligt. Vem? Han hade en identitet en gång i tiden, men numera visste han inte vem han var. Det brann tända ljus i lägenheten. De fladdrade, likt hans tankar.
Han tog en klunk vin till. Världens bästa platta snurrade i vardagsrummet och han försökte njuta av ögonblicket, men det var något som var fel. Han ville vara någon annan stans. Det hände ganska ofta att han satt i sin bekväma soffa tillsammans med några goda vänner men det var någonting som liksom skavde lite. Något som inte passade in.
Hla sa nånting. Han hörde inte vad det var, men alla tystnade plötsligt, så han sneglade åt hennes håll. Hon tittade honom rakt i ögonen med en frågande blick. Han besvarade den undrande i flera sekunder; han förstod inte vad hon pratade om. Hon drog: långsamt av sig sin sjal.
Han gav ett besvärat ögonkast till de övriga i rummet och de skruvade på sig. De förstod nog innerst inne att han egentligen inte ville ha dem där. De viskade lite med varandra och reste sig sedan upp och gick.
Han var nu ensam med vad som borde vara hans drömmars kvinna. Hla var som en ännu inte utslagen blomma. Hon var lång och så vacker att vilken man som helst inte hade tvekat en sekund på att byta plats med Stefan i det här ögonblicket. Stefan var bög.
”Men ska inte du också ta av dig din sjal?”, frågade Hla.