Koppartråd (del 1)

Aleksi hade varit Pavels vän så länge han kunde minnas. Han såg upp till honom och litade nästan blint på honom. De brukade springa runt i gränder i ett gammalt industriområde och leta efter saker att leka med, och Pavel kunde inte minnas en enda dag i Aleksis sällskap som hade varit tråkig. Denna kalla februaridag skulle inte bli något undantag.

”Pav, kom hit! Kolla vad jag hittade!”, ropade Aleksi. Det hördes på honom att han hade hittat något speciellt. ”Skynda!”, fortsatte han, medan Pavel redan var på väg så fort han kunde. Han halkade till på en isfläck och slog i knät, men det var ingenting han brydde sig om. Han hade nämligen haft en känsla hela dagen att det skulle hända något speciellt, och Aleksi brukade inte hetsa honom så mycket om det inte var just något speciellt.

Väl framme vid Aleksi pustade han ut ett tag och gnuggade sig lite på knät. Han skulle nog få ett blåmärke, inte mer än så. ”Men kolla då”, sa Aleksi och pekade mot en stor järndörr. Pavel förstod inte riktigt vad det var som var så speciellt med just den dörren. Det fanns såna dörrar på var och varannat hus i de här kvarteren. Han vände sig mot Aleksi för att fråga, men hejdade sig när Aleksi gav honom en menande blick och tittade mot dörren igen. Han ville att Pavel själv skulle förstå vad det var som var så speciellt. Pavel vände blicken mot dörren igen och såg snart vad det var som Aleksi hade velat visa. Det var en liten springa mellan dörren och dörrkarmen. Dörren var öppen.