En knopp

Han slog sig på knät och skrattade åt något löjligt. Vem? Han hade en identitet en gång i tiden, men numera visste han inte vem han var. Det brann tända ljus i lägenheten. De fladdrade, likt hans tankar.

Han tog en klunk vin till. Världens bästa platta snurrade i vardagsrummet och han försökte njuta av ögonblicket, men det var något som var fel. Han ville vara någon annan stans. Det hände ganska ofta att han satt i sin bekväma soffa tillsammans med några goda vänner men det var någonting som liksom skavde lite. Något som inte passade in.

Hla sa nånting. Han hörde inte vad det var, men alla tystnade plötsligt, så han sneglade åt hennes håll. Hon tittade honom rakt i ögonen med en frågande blick. Han besvarade den undrande i flera sekunder; han förstod inte vad hon pratade om. Hon drog: långsamt av sig sin sjal.

Han gav ett besvärat ögonkast till de övriga i rummet och de skruvade på sig. De förstod nog innerst inne att han egentligen inte ville ha dem där. De viskade lite med varandra och reste sig sedan upp och gick.

Han var nu ensam med vad som borde vara hans drömmars kvinna. Hla var som en ännu inte utslagen blomma. Hon var lång och så vacker att vilken man som helst inte hade tvekat en sekund på att byta plats med Stefan i det här ögonblicket. Stefan var bög.

”Men ska inte du också ta av dig din sjal?”, frågade Hla.

En tår rullade ned för Stefans kind.

Hans liv.

Hans liv.