Trädgårdsmästaren

Eva-Lena Olofsson. Hon hade alltid hatat sitt dubbelnamn, sitt jävla dubbelnamn och sina jävla föräldrar som gav det till henne. De hette Petra och Niclas och detta var väl deras lilla hämnd på mänskligheten. Hon förstod inte den typen av demonstrativa tilltag som gick ut över barnen. Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Ett dubbelnamn.

Hennes cykel var vit med rostfläckar både här och var; hon hade köpt den på loppis. Hon köpte det mesta på loppis. Våldsamma tankar om konsumtion och kapitalismens inverkan på samhället trängdes ofta i hennes huvud och varje gång det hände gav hon sig ut på en planlös cykeltur. För att möta människor: spä ut sin ensamhet; ändock tjock som sirap. Just nu befann hon sig i ett villaområde inte helt olikt det hon själv bott i som barn.

Ironiskt nog var det fullt av överklassvillor, flådiga bilar och söta små hundar i burar av teak. Bilvägen var kantad med lummiga träd och prydd med blomlådor. Kör sakta, lekande barn. Kör sakta, vita barn ur övre medelklass.

Det fick duga ändå. Det var ändå sällskapet hon sökte. Passivt umgänge, på avstånd. Det stilla betraktande som hon behärskade till fullo. Relationer utan krav. Fantasier med en lagom dos verklighet. Hon svepte med blicken över en näpen trädgård till en gul 1800-talsvilla. Trädgården var tom.

En tanke slog henne – hade hon sett en enda människa sen hon lämnade sitt urbana underklassområde i utkanten av staden? Hade hon hört ett ljud som tydde på liv?

Dessa typer av dissociationer hade blivit allt vanligare sedan Stefan lämnade henne. Han var bög.