Pappan och hunden

John Klasson var en högst ordinär man i sina bästa år. Han bodde i Bromma tillsammans med sin fru och deras två barn. De hade en högt älskad hund. John hade länge funderat på att göra något konstruktivt av tillvaron, som att renovera huset eller köpa en ny bil. På detta tänkte han ofta när han diskade.

Plötsligt hostade hunden. John tappade diskborsten och hakan i diskvattnet av blotta förskräckelsen. Det skvätte på hans klädsamma övervikt. Magen var hans stolthet, men han var fet på andra ställen också: armarna, benen, munnen och inte minst hans nyligen tappade haka.

Ingen visste varför hunden hostade.

Johns fru började i panik slå sönder större delen av vardagsrummet. Platt-TV:n åkte i väggen. Soffbordet Lack och bokhyllan Billy blev till träflis. Sonen Thimmie kom inspringande från ett angränsande rum med en Xbox-kontroll i näven. Han kastade den i huvudet på sin mor. Panik förelåg. Dottern Ylwa, som hittills legat gömd under soffan tittade fram. “Hunden kanske är förkyld”, viskade hon och som reaktion på detta slängde John omedelbart in hunden i XC90:n och åkte mot Bromma Djurklinik.

Väl framme hos veterinären hittade John förra månadens upplaga av Hemmets Journal. I lyckoruset glömde han varför han var där. Hunden var nästan död. Den hostade igen och John kom till sans. Paniken som tidigare hade sjunkit ner i hans undermedvetna bubblade återigen upp till ytan. Han sprang med gångsteg till receptionen och skrek: “VAR ÄR MIN HUND?!”. Receptionisten insåg hans förvirring och skrattade gott. “Hahahaha, din hund är ju där borta och håller på att dö. Vi ska hjälpa den”. Tio minuter senare var hunden avlivad. John åkte hem.

Så kom det sig att ingen hund hostade, allt var som det skulle. Familjen åt tacos till middag. Det var ju fredag. Alla tittade på när Thimmie dödade sista bossen i Halo 3. De tänkte lite på Glevetti Don Flamingo III när bossen vräkte ur sig sitt dödsvrål och sedan återgick de till apatin framför Bolibompa.

Nöjda och glada.