Han brukade titta ut över havet och drömma sig bort. Drömma sig hem. Visserligen hade han inte någonting särskilt att åka hem till, förutom en massa skulder och ett eventuellt fängelsestraff, men han skulle i alla fall slippa känslan av att vara utvisad ur sitt eget land. Dessutom skulle han få äta köttbullar igen, något han hade saknat i de tre år han bott på Tahiti.
”Mmm, Mamma Scan”, tänkte han och gick upp ur sin till synes bekväma hängstol och gick in. Utanför hade han ett paradis: Vattnet var så klart så det såg ut som att båtarna flög snarare än flöt på det. Palmer som tagna ur vilken turistbroschyr som helst. I Stefans hjärna var det dock allt annat än ett paradis.
Detta tänkte han på varje kväll innan han somnade. Han somnade.
80-talet.
Okänd position.
De hade varit på resa i två veckor när allt gick åt helvete. De var i U-läge i Nordsjön och Dmitri sov djupt. Det riktiga kriget var sedan länge slut, nu var det kallt krig och han kände sig ganska trygg i tillvaron som tjugofemårig yrkesofficer.
Han drömde en vacker dröm som utspelade sig i morfars trädgård, på den kulle som senare skulle bli uppkallad efter honom. Morfars favoritpojk. Han som senare nästan skulle offra sitt liv för fosterlandet och svika en av sina bästa vänner, på 550 meters djup. Han satt på dammsugaren ute i trädgården och var tre år gammal. Dammsugaren var hans bästa vän och han var ännu för liten för att förstå mänskliga svagheter och ondska, nederlag och ångest. Dmitri åkte en meter på sin dammsugare av märket Volga. Plötsligt föll den under honom och han slog huvudet i något hårt.
När de avgick från Moskva var resan ett bagatellartat rutinuppdrag. De skulle ut och prova Röda Stjärnans Manöver och Fosterlandssvängen som kaptenen precis fått certifikat för. När de närmat sig de riktigt stora djupen och vattnet förändrades i färg från vackert marinblått till becksvart hade de uppfångat ett par gnisslande missljud på hydrofonen.
Kaptenens panikartade skrik dånade i skeppets interna högtalarsystem och hela farkosten krängde till, en oerhörd smäll fortplantade sig genom skrovet och Dmitri for från sin skönhetssömn och bekväma säng rakt upp i taket. Han krossade näsbenet mot den hårda metallen och hann slänga ur sig ett ”чертов дерьмо” innan han slungades ut mot korridoren, bara för att nästan bli nedtrampad av tre underofficerer som i full mundering sprang mot torpedrummet.
Röda lampor blinkade överallt och han blev helt desorienterad av det fullständiga kaos som rådde ombord. Detta var fjärran från de fåtal katastrofövningar de haft i hamnen och han kunde inte påminna sig att det varit så mörkt. Detta mörker.
Han fann sig snabbt.
Han måste ut.
Nu.
Med sin huvudnyckel tog han sig bakåt i fartyget, utan hänsyn till alla som på knä bad om hans hjälp. Det är nu eller aldrig, tänkte han.
Antingen är man en man. Eller så är man en jävla ynkrygg.
Det föll nysnö från en askgrå kvällshimmel och han älskade det. Hur han än vände och vred på det så var ändå Moskva staden i hans hjärta, hans första hem och hans första kärlek. En rysning for genom hans kropp – det var tjugosju minusgrader och ytterrocken hängde kvar i hans lägenhet, på järnkroken jämte kaminen. Femton meter bort åkte barnen skridskor. Han älskade det.
Dmitri Egorov var i många avseenden en mycket simpel man. Ända sedan hans mor gick bort vid 65 års ålder (trots sitt rikliga yoghurtintag), hade han fått klara sig helt på egen hand och han valde att inte komplicera livet alldeles för mycket. Hackade rödbetor med gräddfil till middag. Ett varmt bad som söndagsnöje. ”Man får ju vara nöjd med det lilla man har här i världen”, tänkte han och gick in i sin lägenhet igen.
Till sin enkla ensamhet. Fyrtiofem år gammal.
Slalom på sommaren är vår första bok ihop.
Tags:
Trä
En väldefinierad konstart
En odefinierad art
Arten människa
Två träd i min hand
bildar tillsammans en förlängning av
min själ
Jag har mina skäl
Thaimat
Förgyller mig
Tags:
Hej, jag bloggar
spara era loggar
snart går skiten ner
och då får ni inte läsa mer
Tags: