Vad fan.

På helt fel köl
dricker jag en öl
mitt inre

en pöl

Det är svårt att sova
vill jag lova

Jag borde stagnerat
när jag var ett föl

Koppartråd (del 1)

Aleksi hade varit Pavels vän så länge han kunde minnas. Han såg upp till honom och litade nästan blint på honom. De brukade springa runt i gränder i ett gammalt industriområde och leta efter saker att leka med, och Pavel kunde inte minnas en enda dag i Aleksis sällskap som hade varit tråkig. Denna kalla februaridag skulle inte bli något undantag.

”Pav, kom hit! Kolla vad jag hittade!”, ropade Aleksi. Det hördes på honom att han hade hittat något speciellt. ”Skynda!”, fortsatte han, medan Pavel redan var på väg så fort han kunde. Han halkade till på en isfläck och slog i knät, men det var ingenting han brydde sig om. Han hade nämligen haft en känsla hela dagen att det skulle hända något speciellt, och Aleksi brukade inte hetsa honom så mycket om det inte var just något speciellt.

Väl framme vid Aleksi pustade han ut ett tag och gnuggade sig lite på knät. Han skulle nog få ett blåmärke, inte mer än så. ”Men kolla då”, sa Aleksi och pekade mot en stor järndörr. Pavel förstod inte riktigt vad det var som var så speciellt med just den dörren. Det fanns såna dörrar på var och varannat hus i de här kvarteren. Han vände sig mot Aleksi för att fråga, men hejdade sig när Aleksi gav honom en menande blick och tittade mot dörren igen. Han ville att Pavel själv skulle förstå vad det var som var så speciellt. Pavel vände blicken mot dörren igen och såg snart vad det var som Aleksi hade velat visa. Det var en liten springa mellan dörren och dörrkarmen. Dörren var öppen.

I regnskogens skugga

Han brukade titta ut över havet och drömma sig bort. Drömma sig hem. Visserligen hade han inte någonting särskilt att åka hem till, förutom en massa skulder och ett eventuellt fängelsestraff, men han skulle i alla fall slippa känslan av att vara utvisad ur sitt eget land. Dessutom skulle han få äta köttbullar igen, något han hade saknat i de tre år han bott på Tahiti.

”Mmm, Mamma Scan”, tänkte han och gick upp ur sin till synes bekväma hängstol och gick in. Utanför hade han ett paradis: Vattnet var så klart så det såg ut som att båtarna flög snarare än flöt på det. Palmer som tagna ur vilken turistbroschyr som helst. I Stefans hjärna var det dock allt annat än ett paradis.

Detta tänkte han på varje kväll innan han somnade. Han somnade.

Kaos. Splittring. Ett liv som aldrig mer blir sig likt. (del 1)

80-talet.
Okänd position.

De hade varit på resa i två veckor när allt gick åt helvete. De var i U-läge i Nordsjön och Dmitri sov djupt. Det riktiga kriget var sedan länge slut, nu var det kallt krig och han kände sig ganska trygg i tillvaron som tjugofemårig yrkesofficer.

Han drömde en vacker dröm som utspelade sig i morfars trädgård, på den kulle som senare skulle bli uppkallad efter honom. Morfars favoritpojk. Han som senare nästan skulle offra sitt liv för fosterlandet och svika en av sina bästa vänner, på 550 meters djup. Han satt på dammsugaren ute i trädgården och var tre år gammal. Dammsugaren var hans bästa vän och han var ännu för liten för att förstå mänskliga svagheter och ondska, nederlag och ångest. Dmitri åkte en meter på sin dammsugare av märket Volga. Plötsligt föll den under honom och han slog huvudet i något hårt.

När de avgick från Moskva var resan ett bagatellartat rutinuppdrag. De skulle ut och prova Röda Stjärnans Manöver och Fosterlandssvängen som kaptenen precis fått certifikat för. När de närmat sig de riktigt stora djupen och vattnet förändrades i färg från vackert marinblått till becksvart hade de uppfångat ett par gnisslande missljud på hydrofonen.

Kaptenens panikartade skrik dånade i skeppets interna högtalarsystem och hela farkosten krängde till, en oerhörd smäll fortplantade sig genom skrovet och Dmitri for från sin skönhetssömn och bekväma säng rakt upp i taket. Han krossade näsbenet mot den hårda metallen och hann slänga ur sig ett ”чертов дерьмо” innan han slungades ut mot korridoren, bara för att nästan bli nedtrampad av tre underofficerer som i full mundering sprang mot torpedrummet.

Röda lampor blinkade överallt och han blev helt desorienterad av det fullständiga kaos som rådde ombord. Detta var fjärran från de fåtal katastrofövningar de haft i hamnen och han kunde inte påminna sig att det varit så mörkt. Detta mörker.

Han fann sig snabbt.
Han måste ut.
Nu.

Med sin huvudnyckel tog han sig bakåt i  fartyget, utan hänsyn till alla som på knä bad om hans hjälp. Det är nu eller aldrig, tänkte han.

Antingen är man en man. Eller så är man en jävla ynkrygg.

Spegelblank som en dag

Det föll nysnö från en askgrå kvällshimmel och han älskade det. Hur han än vände och vred på det så var ändå Moskva staden i hans hjärta, hans första hem och hans första kärlek. En rysning for genom hans kropp – det var tjugosju minusgrader och ytterrocken hängde kvar i hans lägenhet, på järnkroken jämte kaminen. Femton meter bort åkte barnen skridskor. Han älskade det.

Dmitri Egorov var i många avseenden en mycket simpel man. Ända sedan hans mor gick bort vid 65 års ålder (trots sitt rikliga yoghurtintag), hade han fått klara sig helt på egen hand och han valde att inte komplicera livet alldeles för mycket. Hackade rödbetor med gräddfil till middag. Ett varmt bad som söndagsnöje. ”Man får ju vara nöjd med det lilla man har här i världen”, tänkte han och gick in i sin lägenhet igen.

Till sin enkla ensamhet. Fyrtiofem år gammal.

Slalom på sommaren

Slalom på sommaren är vår första bok ihop.

Mitt liv

Trä
En väldefinierad konstart
En odefinierad art
Arten människa

Två träd i min hand
bildar tillsammans en förlängning av
min själ

Jag har mina skäl

Thaimat
Förgyller mig

Min första dikt

Hej, jag bloggar
spara era loggar
snart går skiten ner
och då får ni inte läsa mer